”Vad tycker du om invandrare?” Masha, 16 år och nyanländ flykting från Afghanistan går fram och ställer frågan till några okända personer som hon träffar i biblioteket på Kulturhuset. Det äldre paret harklar sig lite och ger några vänliga, och vad det verkar, uppriktiga kommentarer. Det gör även den unga killen, kvinnan i 30-årsåldern och några till. Kan man gå fram och fråga vem som helst om vad som helst utan att verka knäpp? Ja, Masha kan det för hon har en kamera och en mikrofon och har man det så svarar nästa alla. För den som filmar för första gången kan det vara en lätt berusande känsla. Och kanske början på en egen filmberättelse.
Alla har rätt att fråga och att få svar. Alla har något att berätta. Det är viktigt att allas berättelser får ta plats. Det behöver man få lära sig tidigt både hemma och i skolan.
I informationssamhället konsumerar alla, främst barn och unga, film och bilder hela tiden. Film är både underhållning, en konstform och massmedia och kameran kallas den nya pennan. För att kunna tolka och bedöma sina intryck måste man få analysera och diskutera det man sett. Lika viktigt är det att själv få skapa med bilder om man ska kunna lära sig filmens språk och uttryckssätt. Medie- och Informationskunnighet (MIK) är en mänsklig rättighet enligt FN/UNESCO och det är en förutsättning för alla demokratiska samhällen att vi medborgare kan förstå, uttrycka oss och skapa på de språk vi omges av.
Skolans nya läroplaner ger stöd för att använda film och digitala verktyg och tekniken som behövs har blivit billig och enkel. Det kommer förhoppningsvis att betyda att alla barn ges möjlighet att lära sig detta globala språk och att skolan kan kompenserar de olika förutsättningar som vi har med oss hemifrån. Många lärare vet redan att göra film tillsammans är ett utmärkt sätt att nå kunskapsmålen i nästan alla ämnen. Ett filmarbete är också samarbetsövning där många delar ska samverka och det har man glädje av långt efter att filmarbetet är avslutat. Ofta är det dessutom andra elever än de vanliga som kliver fram och tar plats.
Runt om i Sverige finns det nitton regionala resurscenter för film och rörlig bild som alla arbetar för att barn och unga ha möjlighet att se film, göra film och förstå film oavsett var man bor i landet. Till oss vänder sig skolan när de behöver filmpedagoger, vi arrangerar skolbio och festivaler, fortbildar lärare, fritidspersonal och bibliotekarier, vi ger unga möjligheter att visa sina filmer på riktiga biografer och vi stödjer talangutveckling av unga filmskapare.
På Film Stockholm fick vi under en tid arbeta med Masha och hennes vänner från Afghanistan. För de blev kameran en möjlighet att gå ut och upptäcka platser och människor i Stockholm, sin nya hemstad. För oss andra är det ovärderligt att möta och se personer bakom fenomen och statistik. Vi behöver hela tiden få nya berättare och berättelser och se vår värld skildras av många. Den som behärskar konsten att berätta bestämmer också vad som ska berättas och vad som till sist blir allas sanning.
Charlotte Carlsson, filmkonsulent på Film Stockholm
Film Stockholms hemsida